Blogginlägg, skrivet den 12e, men jag hade ju inget internet hemma.

På tal om ups and downs. På tal om att vara bortskämd. På tal om Polackien och det där jag tjatar om hela tiden, med hemmagjord exil.

Såklart varade min downer i ungefär exakt en timme, eller inte ens det. Chattprat med världens bästa syster, distansering från mig själv bara för att jag tillät mig att formulera bajs-tankar och lite humorblogg-surfning. Jag satt och fnissade helt ensam sen istället. Fick gråta lite, fast av återhållet skratt. Sen blev kvällen den bästa på länge, dagen-efter mestadels oförskämt mjuk. Och idag har jag fått spela storasyster-roll, och försökt muntra upp och trösta, eller bara pep-talka min fina fina roomie, som ibland är exakt som jag. För om man väljer vägar som inte är helt självklara är det såklart man tvivlar ibland. Och när man säger kloka saker till någon annan, kanske man lär sig tro på de där orden lite grann själv.

Fast när jag slår emot rock bottom handlar det väldigt ofta om att jag har glömt bort att äta. Så jag äter pierogi på nån mjölkbar, eller lagar upp mina sista rester. Nu är all mat slut, har bara honung och en bit gurka kvar. Men det är bra, jag bor ju inte här längre. Som jag poängterar för min fd hyresvärd som tycker det känns legitimt att bråka med mig och vara dryg. Tydligen finns det en studie som säger att polska kvinnor är de jobbigaste i världen. Så jag har alltid något att skylla på.

Det bästa med hela den här Polack-tiden för mig, har varit att jag varit en aktiv del i allt som har lett till något helt grymt. Alltså, jag har haft jäääävligt jävligt tur, men – det är ändå jag som har initierat allt som hänt. Fast jag inte kunnat ana att det kunde bli så bra. Att få uppleva det händer bra saker av ett initiativ, ett första steg, ett försök, det är så jävla guld värt. För klarade jag a kanske jag kan klara b, och då kanske kanske kanske jag kan klara c. Eller nåt sånt. Så visst bortskämd, men jag väntar inte på att bli serverad nåt direkt.

Jag älskar dig, med väldigt specifik adressat. Eller alltså, flera. Hur fan har jag haft turen att få träffa de bästa människorna i världen? Här, hemma, någon annanstans. Vi bär med oss hela vår historia som en berlock runt halsen. Jag blir stark och glad av er.

Det är kanske där det där med exilen kommer in i bilden. Jag har fascinerats av det där – utifrånskapet, strävandet, sökandet – hur länge som helst. I våras skrev jag en högskole-essä om det där med att vara främling. Samlade på mig fraser om utanförskap och skapande, om ett irrande och ett upptäckande. Och jag hymlar sällan om att jag är pretentiös, så jag ville försöka vara det där som fascinerade mig.

Jag kanske postar essän här. Så kan man läsa om man vill fatta lite bättre. Eller så kan man strunta i det. Jag kommer hem nu i alla fall. Har gått runt idag med en konstant baston i magtrakten som inte handlar om laktosintolerans. Lite som att göra slut med någon. Man vet att det är helt rätt, oundvikligt, men samtidigt – det livets del av ens hjärta faller sönder. Det är inte nödvändigtvis lättare att lämna än att bli lämnad.
 

Nu ska jag äta upp den där resterande gurkan. Alla andra sover redan. Kanske är dags för det, trots rastlösheten som kommer av att säga hejdå.

Ska det här bli mitt första inte-positiva blogginlägg? Och jag vet inte ens varför. Back in Kraków, och det känns så rätt och samtidigt helt helt fel. Hon jag hyrt sängen av är tillbaka, och plötsligt har jag varken nycklar eller garderob eller säng. Går ut ett tag, ska gå på yoga men inser att jag tänkt fel med en timme, och missar alltihop. Vet inte vem jag ska smsa för att ses, innan skådis-roomie blir ledig efter nio. Det enda jag vill är att träna eller ha en varm person att luta mig mot i en sekund, när världens minsta bakslag (alltså yogan) plötsligt blir sådär oproportionerligt deprimerande, som småsaker kan bli för mig ibland. Vill ligga under ett täcke och ta paus bara en sekund. Men vänta JAG HAR INGET TÄCKE.

Okej, rant rant. Kan chatta med syster och kanske äta något. Kanske gå på bio. Life is good. Jag är bara så jävla bortskämd.

Warszawa nu. En huvudstad som jag omojligt kan gora rattvisa pa fyra dar. Men bra anda. En paus som forsmak till det jag snart ska lamna pa riktigt. Galet. Tur att det ar hem jag ska iallafall och inte kasta mig helt utan sammanhang. Jag sa att jag behovde tva veckor for att inse att jag ville aka. En logn. Det kanns som att jag far mer och mer skal att vilja vara kvar. Samtidigt som jag lagger planer och drommar pa en vinter-var i Stocktown. Whatever, jag ar kluven som i alla andra (nastan) sammanhang.

Men. Det kanns som att jag maste borja sammanfatta nu, innan jag helt har tagit mig ur den hara "exilen". Sa att jag minns. Sjalvklarheter som inte alls ar sjalvklara, sant som for tva manader sen inte fanns. For snart ar jag hemma och da kommer allt, igen, att kannas som ett avlagset latsasliv jag dromt ihop.

Fina saker:
- hastar som travar langsmed min gata i stan.
- en gubbe som saljar sma kaninungar ur en halmfylld sportbag pa bazaar.
- en varldsafin van att hanga med, bara for att jag sa hej i en bar, min tredje dag.
- kyrkklockor som slar nar jag ar pa vag hem.
- varldens basta kollektiv med varldens finaste manniskor och vi lagger chokladtomtar i varandras skor.
- att kunna saga ja, att kunna sova till tolv, att kunna aka till bergen bara sadar, att aldrig behova tanka det passar inte just nu.
- en medicinstudent med varm jacka
- mitt manus som ar fardigskrivet
- bagerier och cafeer och affarer med brod och te och mat for inga pengar alls.
- folk som lyckas forsta nagot fundamentalt om mig fastan vi inte ens pratar samma sprak.
- ol som nastan ar gratis.
- att bli taggad pa att gora annu mer nar jag kommer hem.
- en bra frisor.
- folk som tar saker pa allvar, och VILL.
- kollektiv med kakor pa koksbordet.

Keffa saker
- detta javla omojliga sprak.
- katolicism som statsrad.
- att inte ha nagot som drar eller pressar, och att tappa initiativformagan en sekund.
- kollektiv dar folk pa riktigt tror att lok och vitlok ar medicin mot all sjukdom, och min roomie ar sangliggande sjuk i atta dar.
- det dar med att vilja sa mycket.
- kombos med mycket udda matvanor, orka korvlukt i kylen eller flottigt stekos nar man bakisdricker te i koket.
- min sjukt obekvama sang.
- den eviga fragan vad gor du har? fuck do I know.
- att Krakow inte ar en forort till Stockholm.
- kontantkort. jag HATAR kontantkort.
- kollektiv med kakor pa koksbordet.

Tur att jag ska hem till er, annars vet jag inte hur jag skulle aka overhuvudtaget. Langt inlagg, ja. Nu ska jag ut och dricka ol. Och jag vet inte nar det var som jag blev en nastan avslappnad social person.

over and out

Whoawhoa, change of plans!

Jag skulle hänga (halvt bostadslös) i knarkhoran fram till torsdag när vi några skulle dra norrut till hemstaden för mjuk pepparkaka. Men NEJ! Planer ändras, och i hemlighet är jag ganska lättad (9 timmar med tåg one way??). Så nu ska jag tågluffa litegrann istället. Bara några dagar, men man måste ju till huvudstaden om man tillbringat såhär länge i ändå inte världens största land.

Sen kommer jag heeeem. Med väskan full med sprit, godis och billiga kläder jag inte har råd med. Hurra!

alltså det är verkligen KAAAAAAAALLT!

tur att jag har skaffat mig så jävla pimpin pjucks

Det är den kallaste dagen sen jag flyttade hit. Jag firar med en fyratimmars-promenad ut i bushen. Det är winter wonderland och fint. Men jag hetsköpte en varm jacka på second hand på vägen hem. Sjutti spänn kan det vara värt att vara varm till jag åker hem.

Har bokat hemresa nu. Om två veckor kommer jag att vara hemma. Ha vaknat hos föräldrarna, hängt tvätt och laddat en ny. Åkt ut till gården kanske, käkat lunch med någon fin vän. Kanske käkar middag i någons kök eller pepparkakor med gorgonzola. Det känns som att två veckor är helt lagom med kvarstående tid.

När man pausar från sitt vardagsliv märker man så fort vad som blir kvar av, vilka man tänker på. Drar fingrarna över reliefkonturer av de viktigaste människorna i minnet. Jag ser framemot att träffa dem.

Jag ser framemot att ringa folk bara för att, jag ser framemot att prata samma språk. Jag ser framemot att gå promenader i min egen stad, sitta i någons vardagsrum och dricka vin. Jag ser framemot att åka ut och rida på vår galna arbetshäst, och att gå på teater som jag helt förstår. Jag ser framemot att måla om min hall och hitta en bokhylla till mitt rum. Bjuda folk hem till mig och vakna med alldeles för många tomburkar på golvet.

Men jag behöver två veckor till. Ganska exakt. För att inse det.

Jag har fyratusen kronor totalt på alla mina (två) konton.
Det känns stabilt. Som fan.
Sa någon skatteåterbäring?

Nu har jag sagt hejdå till besök nummer två, och för tredje gången den här hösten är jag förvånad över hur den där fysiska längtan till Stockholm, som jag alltid hade förut, inte infinner sig. Jag älskar ju Stockholm. Ända sen jag var liten har bortresor varit underbart till lika delar för bortavarandet, men också bekräftelsen som kommer av det där distance makes the heart grow fonder. Men konstigt, inte nu.

Kanske för att sommaren var så överdrivet underbart att jag blev tvungen att tacka för mig, och nu inte vet hur jag ska kunna hitta tillbaka till det där. Kanske för att vintern var så lång och våren var så intensiv och jag har sagt hejdå så många gånger ändå. Kanske för att jag avlivade min hund och tappade ett ankare och det finns liksom inte någon riktig vits att åka hem och äta lasagne om inte hon är där och viftar på svansen och hela kroppen när man öppnar dörren. Trycker nosen mot brevinkastet för att hon vet att det är jag som plingar på.

Och det är roligt att ha ett helt liv att fylla precis som man vill. Det är kul att märka att man inte säckar ihop bara för att folk inte försöker dra eller pressa. Men det tar ungefär fem veckor innan man börjar ofta stöta på folk man känner på stan. Stockholm eller Kraków spelar ingen roll.


Jag har mitt livs bästa november. Ska jag åka hem snart? Det känns surrealistiskt, men det såklart jag gör. Minns ju det fina i att ha hemmafest i ett hägerstenshem. Olika promenader beroende på mode. Söders rastlöshet, Skeppsholmens lugn, Vasastan för att man måste bli trött någon gång. I'll always come back to you.

Till dess samlar jag souvenirer i en minnesbank som ett sånt där gammalt prydnadsskåp. Åker på fest på ett gammalt kommunisthotell i bergen. Dricker öl på något creddigt hak. Lagar soppa i en lägenhet där Oskar Schindler bott. Tränar varje dag och blir full varannan kväll. Fyller min dator med word-dokument och börjar plugga igen till våren.

Och man ska ju avsluta när det går som bäst, så det är väl dags för det snart.

Idag känns det lite som att jag firar någonting.

Att det är strålande finväder, att jag inte är gravid, att någon uppfann nässpray och att jag gått på fruitful second hand-runda. Vanliga glädjeämnen för ung kvinna, 2010.

Jag blir lite avundsjuk på mig själv, faktiskt. Fast det inte är socialt okej att säga så.

Snart ska jag sammanställa en lista av fina saker. Kanske en lista av sånt som inte är toppen också, men det är alltid så privat. Snart kommer tjejkompisar från bondgården och hälsar på, och det slog mig hur länge sen det var jag bara snackade skit.

Idag känns det lite som att jag firar någonting. Den där känslan, som slår mig ibland, av jag älskar dig. Med ospecificerad adressat.

Nu har det varit över femton grader och sol i två dagar. November?

I fredags var vi ute och folk försökte övertyga mig att man visst kan stanna i Polen och jobba fastän man inte kan språket. Jag gick på det litegrann.

Men igår när jag kom hem på kvällen, efter en dag efter en natt med två timmars sömn, låg det en man precis utanför vår dörr i trappuppgången, och jag kunde inte fråga hur det var. Bara säga ursäkta och jag pratar inte polska. Jag var ensam hemma och det kändes plötsligt som ett måste att lära sig det här omöjliga språket om jag skulle vilja vara på riktigt. Men jag kokade te istället, och han blev glad och förhoppningsvis lite nyktrare. Så muttrade han tack flera gånger utanför vår lyhörda dörr, innan han gick. Och så kom flera roomies hem och det gick bra att prata engelska igen. Ganska.

Vi skulle kunna ge varann så himla mycket om vi kunde samma språk. Vi stapplar fram i våra försök, och det är också ganska kul. Men jag vet att jag skulle kunna lära känna några riktigt ingående, vi skulle kunna prata i timmar. Inte nu. Fast ibland lyser det upp, och vi verkligen delar något, och de stunderna är finast.

Det är influensatider och jag känner mig tung i kroppen. Men jag har köpt sex filmer à 7 kronor, så det blir von Trier/Coppola/McGregor-maraton ikväll. Kanske.

Sitter på ett fik igen och läser bloggar och läser bra facebooklänkar och stalkar de finaste bilderna, som en liten ensam-paus efter helgen som har varit topp på faktiskt alla sätt. Jag har himla fina roomies, och har lyckats träffa himla fina människor som man kan äta frukost med medan det blir den mildaste november jag kan tänka mig. Allredan en vecka in.

Och jag får saker gjort jag skulle förtränga hemma. Och jag känner inte tidigare höstars längtan eller trötthet eller smygande panik. Okej lite trötthet kanske, men det är bara sömnbrist.

Snart är det långhelg igen, men den här gången verkar folk stanna hemma. Så det blir fest med svensk vän och polska bekanta och kanske norska studenter om man har tur. Den här stan är vild på ett bra sätt, sådär lagom dekadent fastän vardagen rullar på med salamimackor och hundra tusen koppar te.

Får lite svindel över hur lätt det är att må bra.

Blir rädd att a) åka hem b) inte åka hem c) åka hem och inte komma tillbaka hit d) åka tillbaka hit och att det inte är the same. Men det är kanske lite tidigt att tänka i de banorna ännu.

Kanske ska göra det där gamla uttjatade och seize the day. Idag igen.

Tänker ganska ofta att jag ska skriva nånting här, men det blir liksom inte av.

Glasgow i nästan en vecka och jag är så överdrivet sliten. Kom hem till en solvarm vackerstad och ett öde kollektiv. Det har varit allhelgona och nationella helgdagar. Krakows alla unga arbetare och studenter drar hem till landsorten. Det blir lite som att gå runt i Stockholm på julafton eller midsommardagen. Uppenbart så gillar jag det. Särskilt som bakis/förkylnings/abstinenshäng.

Och att vara ensam i stan och lägenheten känns mjukt och rent efter mini-kollektiv med tre vuxna pojkar och inte en enda städad kvadratcentimeter. Men mycket kärlek, onekligen, och lättsamhet och jag har sån tur att få umgås med de vackraste människorna i världen.

Och snart ska jag träffa min polsk-kompis, och om en vecka kommer jobbkompis från teaterbaren och redan imorse kom två kombos hem igen.

Det är första tisdagen i november. Det är varmt och soligt och jag snorar och dricker kaffe på ett studentfik. Nu har jag flyttat in ordentligt för imorse köpte jag tvättmedel och toapapper. Och igår åkte jag till kyrkogården med alla andra och tände ljus och ställde blommor på min mammas morfars grav.

Och jag måste sluta säga att jag älskar den här staden.
Och varats lätthet känns för tillfället helt klart värt.

idag är jag rätt trött

Måndag och jag har haft helg. Blip-blop-zoom-elektro i en gammal sockerfabrik på fredag, med resultat bakfylla med salta pretzels, glass och fyra timmars promenad för att köpa lakan. Sen bio efter middag med åtta norrmän på indisk restaurang. Söndag var således flyttdag med någon typ matförgiftning. Ända sen Delhi är curry-kyckling en nogo. Kul att veta. Igen.

Jag bor i mitt fina kollektiv nu i alla fall. Sen igår vid fyra. När jag inte har social fobi är det fantastiskt. Knackig engelska vid köksbordet, hundra koppar te och Fight Clubs-visning för att de andra inte sett den (??). Folk som snackar skit och skrattar och lagar mat omvartannat och det är nice när det händer saker. Fast nu är jag på bistro och dricker ännu mera te för att få tag på internet som funkar. Jävla bankrutiner som kräver e-legitimation, och jag har inte lyckats koppla upp min dator till vårt hem-nätverk ännu.

Men ändå, skönt, en liten paus. Och om någon timma yoga. Sweet life.

Och imorgon åker jag till Glasgow och kollar Reverb-visning och träffar fina människor och pratar på ett språk som alla förstår. Och hösten, hittills, har lyckats vara värdare än väntat.

Antingen så har jag helt överdriven tur, eller så driver någon med mig. Efter lite ångest över mitt existensberättigande, hundra lägenhetsannonser på ett språk jag helt uppenbart inte förstår, och en total oförmåga att plugga lyckades jag på min tredje lägenhetsvisning kliva in i en stor lägenhet, precis bredvid slottet där tretton (!! tydligen) 20-nåntingtjejer bor och där jag nu har en säng som blir min på söndag.

Efter att från och till känt mig lite ensam, efter att ha kollat på rum-delande med olika halvtrista killar i förorter som påminner om mina i höstrusket – till det här. Jag håller alla mina tummar för att det inte är ett spratt som någon spelar mig, för då kanske jag imploderar i någon sorts svart hål. Kan liksom inte låta bli att tycka att det är så.jävla.fantastiskt. Så.

Jag försöker att inte önska för mycket. Och försöker samtidigt att inte bli kbt-junkie.

Jag fick min finaste komplimang för några månader sen. Fin för att den inte alls var menad som en komplimang. Någon sa jag kan bli rädd för hur mycket du vill. Och jag fick en fras att lägga bakom revbenen, en del av mitt jag. För jag vill en massa. Jag måste bara ibland bestämma mig för vad det är.

Men just nu vill jag så gärna flytta in i den här fantastiska gamla lägenheten med värme och skratt och två stora kylskåp och tvättmaskin i köket. Så jag håller alla mina tummar och firar med sött presentvin och chili-choklad.

Och imorn ska jag plugga och yoga och hänga i gäng. Löv it!

Jag gick hem igår och kyrkklockan slog fyra. Precis som Stockholms gator är helt ljust öppna på sommaren, blir Krakows gator igenimmade av dis. En oktobernatt tvåtusentio.

Jag älskar att vara här. Jag älskar sättet som kyrkklockan slår fyra när jag är på väg hem från en nattklubb jag inte visste fanns. Jag älskar att gå upp på morgonen och köpa en pretzel från närmsta pretzelstånd. Morgnarna när diset fortfarande ligger kvar när jag går till skolan, och redan har pluggat i en timme.

Idag har jag köpt rödbetsjuice. Bakfylla i polsk tappning, man ska inte välja smaker när man är bakis.

Jag pratade in i min mobil igår, kärleksmanifest till Krakow. Idag har jag den där oroskittlingen i magen lite från och till. Från och till känns allt lika fantastiskt som igår. Jag undrar om andra har samma sorts stressångest som jag, även när det inte finns något att stressa över.

Jag var ute med min nya kompis och hans polare igår. Idag smsar han igen och ska gå ut, vill jag följa med? Helt utan anledning får jag svindel och vill gömma mig under ett täcke och sova, men jag ska på teater och går om en timme, sen såklart jag vill gå ut. Vertigo. Jag undrar varför.

För jag älskar ju den här stan. Men jag saknar er.

Jag älskar det där skymningsljuset på hösten precis när man är på väg hem. Precis när mörkret börjar lägga sig som ett filter över hela stan, och alla elektriska ljus börjar synas. Ljuslyktor på bilar och spårvagnar som klyver kvällsdiset.

Jag älskar städer som har en egen puls. Jag älskar mest dem som överensstämmer med min egen. Som när man träffar någon man klickar med på en minut. När man umgås med vänner som inspirerar.

Den här stan har en puls som passar min. Liksom Stockholm, trots allt min hjärtrytm. På vissa ställen känns allt rätt.

Jag bygger någon sorts ex-patliv här. Går i skolan på förmiddagen. Började yoga idag. Hänger med lite folk jag träffade på en bar här om dagen. Idag kan jag gå ut och möta löst couchsurfingfolk, om jag vill och orkar. Eller så kan jag göra ingenting och läsa min överdrivet bra bok och inte se ett ord polska, bara höra mina roomies snacka skit i rummet bredvid. Och de bjuder mig på whiskey och cola och är jättesnälla,

men jag tror inte jag orkar prata mer med folk idag.

Framme.

Den här stan är så vansinnigt vacker, och den här halvdagen har den en puls som helt och hållet matchar min. Från det att jag tog tåget från flygplatsen och rullade min tunga väska genom stan har nästan allt känts som ett förslag eller ett löfte om att det här kan bli bra. Det känns helt rätt att vara här. Även om det kanske inte alls blir så som jag inbillar mig eller hoppas. Även om det kanske inte alls kommer att vara fantastiskt. Även om jag kommer vara uttråkad eller rädd eller ledsen eller arg. Det känns rätt.

Det här är en stad jag skulle kunna bli kär i.

Jag hoppas att det kan fortsätta på samma spår. Jag längtar till dess jag går de här gatorna med vanesteg. När jag vågar hoppa på en spårvagn för att jag vet vart den går. När jag vågar beställa eller prata på rätt språk. Till dess ska jag njuta av nyhetens behag och av att vara främling på en helt ny plats. Och hoppas att jag inte ångrar mina känslor redan imorgon.

Slås av den där känslan ibland, att jag älskar er. Med ospecifierad adressat. Det slog mig nu igen.

Slås av den där känslan ibland, av förgängligheten. Av varats olidliga lätthet. Det slog mig nu igen, och jag plockar på mig saker att tyngas ner utav, bara för att slänga bort alltihop i en handvändning.

Countdown til liftoff, 4 dagar. Tack och lov. Här har sommaren verkligen tagit slut. Men jag såg Fria Teaterns fina Värdelösa-pjäs idag och fick svindel av hur lätt det är att ett år blir fem blir tio, och svindel av hur oförmögen man kan vara att våga spela roll.

Men man kan simma flera tusen meter och sen kan man baka etthundra bullar och så kan man bara luta sig tillbaka i det där lättsamma. Sen kan man hänga tvätt och skicka mail och köpa viktiga texter över internet. Så kan man gå och lägga sig och förhoppningsvis sova för att börja jobba imorgon 8.00.

Så rusar tiden sådär igen. Som jag ändå vill att den ska.
Och kanske vågar jag lite mer. Vet lite mer.
Blir härdad med helt desperat många mardrömmar på senaste tiden.

Oh joy

Man måste ju åka bort för att kunna komma hem.
Nu har jag åkt till göteborg och det är kul när traderabiljetten kostar mindre än en sms-biljett för tuben.
Får se hur länge jag stannar.

Jag är en arbetslös workaholic som måste sluta stoppa huvudet i sanden. För jag är ju inte arbetslös på riktigt, borde kanske säga upp mig. Två av tre arbetsplatser känner mig, på den sista är jag but a number. Fast arbetskollegorna är fina och jag skäms över att inte kunna orka prata på riktigt med dem. Det har inte alltid varit så.

Snart åker jag lite längre bort. Går nya gator som jag inte sett förut och kan sluta leta kickar, för att hela stan blir som en utställning jag inte måste söka upp.

irrar vidare

Tjugotre dagar in på hösten, och det känns som dags att skaffa en blogg. Så får jag en fast punkt i den här hösten som lovar allt men kan bli ingenting, det vet jag inte än.

Jag har haft min bas i skogen hela september, för att jag känner de bästa människorna i världen som kan låta mig elda i deras brasa och titta på deras utsikt och plocka alla blåbär i hela skogen. Det har varit jävligt värt. Om två veckor drar jag vidare. Ska packa min väska och åka till Polen och sen kan jag åka vidare och vidare till dess jag inte orkar mer, eller pengarna tar slut.

Höstens viskade förslag och löften- Prag, Berlin, Paris, London, Glasgow, Köpenhamn.
Men alltså, det har just varit val, och vi vet alla vad vallöften betyder. Men varje tanke är en möjlighet och det ger svindel och en rastlöshet som gnäller som en liten valp i magtrakten.

Vi får se vart det barkar. Får se var jag landar och var bloggen hamnar och om jag överhuvudtaget kommer våga skriva eller uppleva eller hur det blir.

Nu - vardag. Städa. Duscha. Ta bussen in till stan och jobba. Och jag älskar ju det där, jag gör ju det. But I need out. Om än bara för ett tag.