Jag gick hem igår och kyrkklockan slog fyra. Precis som Stockholms gator är helt ljust öppna på sommaren, blir Krakows gator igenimmade av dis. En oktobernatt tvåtusentio.

Jag älskar att vara här. Jag älskar sättet som kyrkklockan slår fyra när jag är på väg hem från en nattklubb jag inte visste fanns. Jag älskar att gå upp på morgonen och köpa en pretzel från närmsta pretzelstånd. Morgnarna när diset fortfarande ligger kvar när jag går till skolan, och redan har pluggat i en timme.

Idag har jag köpt rödbetsjuice. Bakfylla i polsk tappning, man ska inte välja smaker när man är bakis.

Jag pratade in i min mobil igår, kärleksmanifest till Krakow. Idag har jag den där oroskittlingen i magen lite från och till. Från och till känns allt lika fantastiskt som igår. Jag undrar om andra har samma sorts stressångest som jag, även när det inte finns något att stressa över.

Jag var ute med min nya kompis och hans polare igår. Idag smsar han igen och ska gå ut, vill jag följa med? Helt utan anledning får jag svindel och vill gömma mig under ett täcke och sova, men jag ska på teater och går om en timme, sen såklart jag vill gå ut. Vertigo. Jag undrar varför.

För jag älskar ju den här stan. Men jag saknar er.