Antingen så har jag helt överdriven tur, eller så driver någon med mig. Efter lite ångest över mitt existensberättigande, hundra lägenhetsannonser på ett språk jag helt uppenbart inte förstår, och en total oförmåga att plugga lyckades jag på min tredje lägenhetsvisning kliva in i en stor lägenhet, precis bredvid slottet där tretton (!! tydligen) 20-nåntingtjejer bor och där jag nu har en säng som blir min på söndag.

Efter att från och till känt mig lite ensam, efter att ha kollat på rum-delande med olika halvtrista killar i förorter som påminner om mina i höstrusket – till det här. Jag håller alla mina tummar för att det inte är ett spratt som någon spelar mig, för då kanske jag imploderar i någon sorts svart hål. Kan liksom inte låta bli att tycka att det är så.jävla.fantastiskt. Så.

Jag försöker att inte önska för mycket. Och försöker samtidigt att inte bli kbt-junkie.

Jag fick min finaste komplimang för några månader sen. Fin för att den inte alls var menad som en komplimang. Någon sa jag kan bli rädd för hur mycket du vill. Och jag fick en fras att lägga bakom revbenen, en del av mitt jag. För jag vill en massa. Jag måste bara ibland bestämma mig för vad det är.

Men just nu vill jag så gärna flytta in i den här fantastiska gamla lägenheten med värme och skratt och två stora kylskåp och tvättmaskin i köket. Så jag håller alla mina tummar och firar med sött presentvin och chili-choklad.

Och imorn ska jag plugga och yoga och hänga i gäng. Löv it!