Framme.

Den här stan är så vansinnigt vacker, och den här halvdagen har den en puls som helt och hållet matchar min. Från det att jag tog tåget från flygplatsen och rullade min tunga väska genom stan har nästan allt känts som ett förslag eller ett löfte om att det här kan bli bra. Det känns helt rätt att vara här. Även om det kanske inte alls blir så som jag inbillar mig eller hoppas. Även om det kanske inte alls kommer att vara fantastiskt. Även om jag kommer vara uttråkad eller rädd eller ledsen eller arg. Det känns rätt.

Det här är en stad jag skulle kunna bli kär i.

Jag hoppas att det kan fortsätta på samma spår. Jag längtar till dess jag går de här gatorna med vanesteg. När jag vågar hoppa på en spårvagn för att jag vet vart den går. När jag vågar beställa eller prata på rätt språk. Till dess ska jag njuta av nyhetens behag och av att vara främling på en helt ny plats. Och hoppas att jag inte ångrar mina känslor redan imorgon.