Blogginlägg, skrivet den 12e, men jag hade ju inget internet hemma.

På tal om ups and downs. På tal om att vara bortskämd. På tal om Polackien och det där jag tjatar om hela tiden, med hemmagjord exil.

Såklart varade min downer i ungefär exakt en timme, eller inte ens det. Chattprat med världens bästa syster, distansering från mig själv bara för att jag tillät mig att formulera bajs-tankar och lite humorblogg-surfning. Jag satt och fnissade helt ensam sen istället. Fick gråta lite, fast av återhållet skratt. Sen blev kvällen den bästa på länge, dagen-efter mestadels oförskämt mjuk. Och idag har jag fått spela storasyster-roll, och försökt muntra upp och trösta, eller bara pep-talka min fina fina roomie, som ibland är exakt som jag. För om man väljer vägar som inte är helt självklara är det såklart man tvivlar ibland. Och när man säger kloka saker till någon annan, kanske man lär sig tro på de där orden lite grann själv.

Fast när jag slår emot rock bottom handlar det väldigt ofta om att jag har glömt bort att äta. Så jag äter pierogi på nån mjölkbar, eller lagar upp mina sista rester. Nu är all mat slut, har bara honung och en bit gurka kvar. Men det är bra, jag bor ju inte här längre. Som jag poängterar för min fd hyresvärd som tycker det känns legitimt att bråka med mig och vara dryg. Tydligen finns det en studie som säger att polska kvinnor är de jobbigaste i världen. Så jag har alltid något att skylla på.

Det bästa med hela den här Polack-tiden för mig, har varit att jag varit en aktiv del i allt som har lett till något helt grymt. Alltså, jag har haft jäääävligt jävligt tur, men – det är ändå jag som har initierat allt som hänt. Fast jag inte kunnat ana att det kunde bli så bra. Att få uppleva det händer bra saker av ett initiativ, ett första steg, ett försök, det är så jävla guld värt. För klarade jag a kanske jag kan klara b, och då kanske kanske kanske jag kan klara c. Eller nåt sånt. Så visst bortskämd, men jag väntar inte på att bli serverad nåt direkt.

Jag älskar dig, med väldigt specifik adressat. Eller alltså, flera. Hur fan har jag haft turen att få träffa de bästa människorna i världen? Här, hemma, någon annanstans. Vi bär med oss hela vår historia som en berlock runt halsen. Jag blir stark och glad av er.

Det är kanske där det där med exilen kommer in i bilden. Jag har fascinerats av det där – utifrånskapet, strävandet, sökandet – hur länge som helst. I våras skrev jag en högskole-essä om det där med att vara främling. Samlade på mig fraser om utanförskap och skapande, om ett irrande och ett upptäckande. Och jag hymlar sällan om att jag är pretentiös, så jag ville försöka vara det där som fascinerade mig.

Jag kanske postar essän här. Så kan man läsa om man vill fatta lite bättre. Eller så kan man strunta i det. Jag kommer hem nu i alla fall. Har gått runt idag med en konstant baston i magtrakten som inte handlar om laktosintolerans. Lite som att göra slut med någon. Man vet att det är helt rätt, oundvikligt, men samtidigt – det livets del av ens hjärta faller sönder. Det är inte nödvändigtvis lättare att lämna än att bli lämnad.
 

Nu ska jag äta upp den där resterande gurkan. Alla andra sover redan. Kanske är dags för det, trots rastlösheten som kommer av att säga hejdå.