Det är den kallaste dagen sen jag flyttade hit. Jag firar med en fyratimmars-promenad ut i bushen. Det är winter wonderland och fint. Men jag hetsköpte en varm jacka på second hand på vägen hem. Sjutti spänn kan det vara värt att vara varm till jag åker hem.

Har bokat hemresa nu. Om två veckor kommer jag att vara hemma. Ha vaknat hos föräldrarna, hängt tvätt och laddat en ny. Åkt ut till gården kanske, käkat lunch med någon fin vän. Kanske käkar middag i någons kök eller pepparkakor med gorgonzola. Det känns som att två veckor är helt lagom med kvarstående tid.

När man pausar från sitt vardagsliv märker man så fort vad som blir kvar av, vilka man tänker på. Drar fingrarna över reliefkonturer av de viktigaste människorna i minnet. Jag ser framemot att träffa dem.

Jag ser framemot att ringa folk bara för att, jag ser framemot att prata samma språk. Jag ser framemot att gå promenader i min egen stad, sitta i någons vardagsrum och dricka vin. Jag ser framemot att åka ut och rida på vår galna arbetshäst, och att gå på teater som jag helt förstår. Jag ser framemot att måla om min hall och hitta en bokhylla till mitt rum. Bjuda folk hem till mig och vakna med alldeles för många tomburkar på golvet.

Men jag behöver två veckor till. Ganska exakt. För att inse det.