Nu har det varit över femton grader och sol i två dagar. November?

I fredags var vi ute och folk försökte övertyga mig att man visst kan stanna i Polen och jobba fastän man inte kan språket. Jag gick på det litegrann.

Men igår när jag kom hem på kvällen, efter en dag efter en natt med två timmars sömn, låg det en man precis utanför vår dörr i trappuppgången, och jag kunde inte fråga hur det var. Bara säga ursäkta och jag pratar inte polska. Jag var ensam hemma och det kändes plötsligt som ett måste att lära sig det här omöjliga språket om jag skulle vilja vara på riktigt. Men jag kokade te istället, och han blev glad och förhoppningsvis lite nyktrare. Så muttrade han tack flera gånger utanför vår lyhörda dörr, innan han gick. Och så kom flera roomies hem och det gick bra att prata engelska igen. Ganska.

Vi skulle kunna ge varann så himla mycket om vi kunde samma språk. Vi stapplar fram i våra försök, och det är också ganska kul. Men jag vet att jag skulle kunna lära känna några riktigt ingående, vi skulle kunna prata i timmar. Inte nu. Fast ibland lyser det upp, och vi verkligen delar något, och de stunderna är finast.

Det är influensatider och jag känner mig tung i kroppen. Men jag har köpt sex filmer à 7 kronor, så det blir von Trier/Coppola/McGregor-maraton ikväll. Kanske.