Nu har jag sagt hejdå till besök nummer två, och för tredje gången den här hösten är jag förvånad över hur den där fysiska längtan till Stockholm, som jag alltid hade förut, inte infinner sig. Jag älskar ju Stockholm. Ända sen jag var liten har bortresor varit underbart till lika delar för bortavarandet, men också bekräftelsen som kommer av det där distance makes the heart grow fonder. Men konstigt, inte nu.

Kanske för att sommaren var så överdrivet underbart att jag blev tvungen att tacka för mig, och nu inte vet hur jag ska kunna hitta tillbaka till det där. Kanske för att vintern var så lång och våren var så intensiv och jag har sagt hejdå så många gånger ändå. Kanske för att jag avlivade min hund och tappade ett ankare och det finns liksom inte någon riktig vits att åka hem och äta lasagne om inte hon är där och viftar på svansen och hela kroppen när man öppnar dörren. Trycker nosen mot brevinkastet för att hon vet att det är jag som plingar på.

Och det är roligt att ha ett helt liv att fylla precis som man vill. Det är kul att märka att man inte säckar ihop bara för att folk inte försöker dra eller pressa. Men det tar ungefär fem veckor innan man börjar ofta stöta på folk man känner på stan. Stockholm eller Kraków spelar ingen roll.


Jag har mitt livs bästa november. Ska jag åka hem snart? Det känns surrealistiskt, men det såklart jag gör. Minns ju det fina i att ha hemmafest i ett hägerstenshem. Olika promenader beroende på mode. Söders rastlöshet, Skeppsholmens lugn, Vasastan för att man måste bli trött någon gång. I'll always come back to you.

Till dess samlar jag souvenirer i en minnesbank som ett sånt där gammalt prydnadsskåp. Åker på fest på ett gammalt kommunisthotell i bergen. Dricker öl på något creddigt hak. Lagar soppa i en lägenhet där Oskar Schindler bott. Tränar varje dag och blir full varannan kväll. Fyller min dator med word-dokument och börjar plugga igen till våren.

Och man ska ju avsluta när det går som bäst, så det är väl dags för det snart.