idag är jag rätt trött

Måndag och jag har haft helg. Blip-blop-zoom-elektro i en gammal sockerfabrik på fredag, med resultat bakfylla med salta pretzels, glass och fyra timmars promenad för att köpa lakan. Sen bio efter middag med åtta norrmän på indisk restaurang. Söndag var således flyttdag med någon typ matförgiftning. Ända sen Delhi är curry-kyckling en nogo. Kul att veta. Igen.

Jag bor i mitt fina kollektiv nu i alla fall. Sen igår vid fyra. När jag inte har social fobi är det fantastiskt. Knackig engelska vid köksbordet, hundra koppar te och Fight Clubs-visning för att de andra inte sett den (??). Folk som snackar skit och skrattar och lagar mat omvartannat och det är nice när det händer saker. Fast nu är jag på bistro och dricker ännu mera te för att få tag på internet som funkar. Jävla bankrutiner som kräver e-legitimation, och jag har inte lyckats koppla upp min dator till vårt hem-nätverk ännu.

Men ändå, skönt, en liten paus. Och om någon timma yoga. Sweet life.

Och imorgon åker jag till Glasgow och kollar Reverb-visning och träffar fina människor och pratar på ett språk som alla förstår. Och hösten, hittills, har lyckats vara värdare än väntat.

Antingen så har jag helt överdriven tur, eller så driver någon med mig. Efter lite ångest över mitt existensberättigande, hundra lägenhetsannonser på ett språk jag helt uppenbart inte förstår, och en total oförmåga att plugga lyckades jag på min tredje lägenhetsvisning kliva in i en stor lägenhet, precis bredvid slottet där tretton (!! tydligen) 20-nåntingtjejer bor och där jag nu har en säng som blir min på söndag.

Efter att från och till känt mig lite ensam, efter att ha kollat på rum-delande med olika halvtrista killar i förorter som påminner om mina i höstrusket – till det här. Jag håller alla mina tummar för att det inte är ett spratt som någon spelar mig, för då kanske jag imploderar i någon sorts svart hål. Kan liksom inte låta bli att tycka att det är så.jävla.fantastiskt. Så.

Jag försöker att inte önska för mycket. Och försöker samtidigt att inte bli kbt-junkie.

Jag fick min finaste komplimang för några månader sen. Fin för att den inte alls var menad som en komplimang. Någon sa jag kan bli rädd för hur mycket du vill. Och jag fick en fras att lägga bakom revbenen, en del av mitt jag. För jag vill en massa. Jag måste bara ibland bestämma mig för vad det är.

Men just nu vill jag så gärna flytta in i den här fantastiska gamla lägenheten med värme och skratt och två stora kylskåp och tvättmaskin i köket. Så jag håller alla mina tummar och firar med sött presentvin och chili-choklad.

Och imorn ska jag plugga och yoga och hänga i gäng. Löv it!

Jag gick hem igår och kyrkklockan slog fyra. Precis som Stockholms gator är helt ljust öppna på sommaren, blir Krakows gator igenimmade av dis. En oktobernatt tvåtusentio.

Jag älskar att vara här. Jag älskar sättet som kyrkklockan slår fyra när jag är på väg hem från en nattklubb jag inte visste fanns. Jag älskar att gå upp på morgonen och köpa en pretzel från närmsta pretzelstånd. Morgnarna när diset fortfarande ligger kvar när jag går till skolan, och redan har pluggat i en timme.

Idag har jag köpt rödbetsjuice. Bakfylla i polsk tappning, man ska inte välja smaker när man är bakis.

Jag pratade in i min mobil igår, kärleksmanifest till Krakow. Idag har jag den där oroskittlingen i magen lite från och till. Från och till känns allt lika fantastiskt som igår. Jag undrar om andra har samma sorts stressångest som jag, även när det inte finns något att stressa över.

Jag var ute med min nya kompis och hans polare igår. Idag smsar han igen och ska gå ut, vill jag följa med? Helt utan anledning får jag svindel och vill gömma mig under ett täcke och sova, men jag ska på teater och går om en timme, sen såklart jag vill gå ut. Vertigo. Jag undrar varför.

För jag älskar ju den här stan. Men jag saknar er.

Jag älskar det där skymningsljuset på hösten precis när man är på väg hem. Precis när mörkret börjar lägga sig som ett filter över hela stan, och alla elektriska ljus börjar synas. Ljuslyktor på bilar och spårvagnar som klyver kvällsdiset.

Jag älskar städer som har en egen puls. Jag älskar mest dem som överensstämmer med min egen. Som när man träffar någon man klickar med på en minut. När man umgås med vänner som inspirerar.

Den här stan har en puls som passar min. Liksom Stockholm, trots allt min hjärtrytm. På vissa ställen känns allt rätt.

Jag bygger någon sorts ex-patliv här. Går i skolan på förmiddagen. Började yoga idag. Hänger med lite folk jag träffade på en bar här om dagen. Idag kan jag gå ut och möta löst couchsurfingfolk, om jag vill och orkar. Eller så kan jag göra ingenting och läsa min överdrivet bra bok och inte se ett ord polska, bara höra mina roomies snacka skit i rummet bredvid. Och de bjuder mig på whiskey och cola och är jättesnälla,

men jag tror inte jag orkar prata mer med folk idag.

Framme.

Den här stan är så vansinnigt vacker, och den här halvdagen har den en puls som helt och hållet matchar min. Från det att jag tog tåget från flygplatsen och rullade min tunga väska genom stan har nästan allt känts som ett förslag eller ett löfte om att det här kan bli bra. Det känns helt rätt att vara här. Även om det kanske inte alls blir så som jag inbillar mig eller hoppas. Även om det kanske inte alls kommer att vara fantastiskt. Även om jag kommer vara uttråkad eller rädd eller ledsen eller arg. Det känns rätt.

Det här är en stad jag skulle kunna bli kär i.

Jag hoppas att det kan fortsätta på samma spår. Jag längtar till dess jag går de här gatorna med vanesteg. När jag vågar hoppa på en spårvagn för att jag vet vart den går. När jag vågar beställa eller prata på rätt språk. Till dess ska jag njuta av nyhetens behag och av att vara främling på en helt ny plats. Och hoppas att jag inte ångrar mina känslor redan imorgon.

Slås av den där känslan ibland, att jag älskar er. Med ospecifierad adressat. Det slog mig nu igen.

Slås av den där känslan ibland, av förgängligheten. Av varats olidliga lätthet. Det slog mig nu igen, och jag plockar på mig saker att tyngas ner utav, bara för att slänga bort alltihop i en handvändning.

Countdown til liftoff, 4 dagar. Tack och lov. Här har sommaren verkligen tagit slut. Men jag såg Fria Teaterns fina Värdelösa-pjäs idag och fick svindel av hur lätt det är att ett år blir fem blir tio, och svindel av hur oförmögen man kan vara att våga spela roll.

Men man kan simma flera tusen meter och sen kan man baka etthundra bullar och så kan man bara luta sig tillbaka i det där lättsamma. Sen kan man hänga tvätt och skicka mail och köpa viktiga texter över internet. Så kan man gå och lägga sig och förhoppningsvis sova för att börja jobba imorgon 8.00.

Så rusar tiden sådär igen. Som jag ändå vill att den ska.
Och kanske vågar jag lite mer. Vet lite mer.
Blir härdad med helt desperat många mardrömmar på senaste tiden.

Oh joy