Jag har fyratusen kronor totalt på alla mina (två) konton.
Det känns stabilt. Som fan.
Sa någon skatteåterbäring?

Nu har jag sagt hejdå till besök nummer två, och för tredje gången den här hösten är jag förvånad över hur den där fysiska längtan till Stockholm, som jag alltid hade förut, inte infinner sig. Jag älskar ju Stockholm. Ända sen jag var liten har bortresor varit underbart till lika delar för bortavarandet, men också bekräftelsen som kommer av det där distance makes the heart grow fonder. Men konstigt, inte nu.

Kanske för att sommaren var så överdrivet underbart att jag blev tvungen att tacka för mig, och nu inte vet hur jag ska kunna hitta tillbaka till det där. Kanske för att vintern var så lång och våren var så intensiv och jag har sagt hejdå så många gånger ändå. Kanske för att jag avlivade min hund och tappade ett ankare och det finns liksom inte någon riktig vits att åka hem och äta lasagne om inte hon är där och viftar på svansen och hela kroppen när man öppnar dörren. Trycker nosen mot brevinkastet för att hon vet att det är jag som plingar på.

Och det är roligt att ha ett helt liv att fylla precis som man vill. Det är kul att märka att man inte säckar ihop bara för att folk inte försöker dra eller pressa. Men det tar ungefär fem veckor innan man börjar ofta stöta på folk man känner på stan. Stockholm eller Kraków spelar ingen roll.


Jag har mitt livs bästa november. Ska jag åka hem snart? Det känns surrealistiskt, men det såklart jag gör. Minns ju det fina i att ha hemmafest i ett hägerstenshem. Olika promenader beroende på mode. Söders rastlöshet, Skeppsholmens lugn, Vasastan för att man måste bli trött någon gång. I'll always come back to you.

Till dess samlar jag souvenirer i en minnesbank som ett sånt där gammalt prydnadsskåp. Åker på fest på ett gammalt kommunisthotell i bergen. Dricker öl på något creddigt hak. Lagar soppa i en lägenhet där Oskar Schindler bott. Tränar varje dag och blir full varannan kväll. Fyller min dator med word-dokument och börjar plugga igen till våren.

Och man ska ju avsluta när det går som bäst, så det är väl dags för det snart.

Idag känns det lite som att jag firar någonting.

Att det är strålande finväder, att jag inte är gravid, att någon uppfann nässpray och att jag gått på fruitful second hand-runda. Vanliga glädjeämnen för ung kvinna, 2010.

Jag blir lite avundsjuk på mig själv, faktiskt. Fast det inte är socialt okej att säga så.

Snart ska jag sammanställa en lista av fina saker. Kanske en lista av sånt som inte är toppen också, men det är alltid så privat. Snart kommer tjejkompisar från bondgården och hälsar på, och det slog mig hur länge sen det var jag bara snackade skit.

Idag känns det lite som att jag firar någonting. Den där känslan, som slår mig ibland, av jag älskar dig. Med ospecificerad adressat.

Nu har det varit över femton grader och sol i två dagar. November?

I fredags var vi ute och folk försökte övertyga mig att man visst kan stanna i Polen och jobba fastän man inte kan språket. Jag gick på det litegrann.

Men igår när jag kom hem på kvällen, efter en dag efter en natt med två timmars sömn, låg det en man precis utanför vår dörr i trappuppgången, och jag kunde inte fråga hur det var. Bara säga ursäkta och jag pratar inte polska. Jag var ensam hemma och det kändes plötsligt som ett måste att lära sig det här omöjliga språket om jag skulle vilja vara på riktigt. Men jag kokade te istället, och han blev glad och förhoppningsvis lite nyktrare. Så muttrade han tack flera gånger utanför vår lyhörda dörr, innan han gick. Och så kom flera roomies hem och det gick bra att prata engelska igen. Ganska.

Vi skulle kunna ge varann så himla mycket om vi kunde samma språk. Vi stapplar fram i våra försök, och det är också ganska kul. Men jag vet att jag skulle kunna lära känna några riktigt ingående, vi skulle kunna prata i timmar. Inte nu. Fast ibland lyser det upp, och vi verkligen delar något, och de stunderna är finast.

Det är influensatider och jag känner mig tung i kroppen. Men jag har köpt sex filmer à 7 kronor, så det blir von Trier/Coppola/McGregor-maraton ikväll. Kanske.

Sitter på ett fik igen och läser bloggar och läser bra facebooklänkar och stalkar de finaste bilderna, som en liten ensam-paus efter helgen som har varit topp på faktiskt alla sätt. Jag har himla fina roomies, och har lyckats träffa himla fina människor som man kan äta frukost med medan det blir den mildaste november jag kan tänka mig. Allredan en vecka in.

Och jag får saker gjort jag skulle förtränga hemma. Och jag känner inte tidigare höstars längtan eller trötthet eller smygande panik. Okej lite trötthet kanske, men det är bara sömnbrist.

Snart är det långhelg igen, men den här gången verkar folk stanna hemma. Så det blir fest med svensk vän och polska bekanta och kanske norska studenter om man har tur. Den här stan är vild på ett bra sätt, sådär lagom dekadent fastän vardagen rullar på med salamimackor och hundra tusen koppar te.

Får lite svindel över hur lätt det är att må bra.

Blir rädd att a) åka hem b) inte åka hem c) åka hem och inte komma tillbaka hit d) åka tillbaka hit och att det inte är the same. Men det är kanske lite tidigt att tänka i de banorna ännu.

Kanske ska göra det där gamla uttjatade och seize the day. Idag igen.

Tänker ganska ofta att jag ska skriva nånting här, men det blir liksom inte av.

Glasgow i nästan en vecka och jag är så överdrivet sliten. Kom hem till en solvarm vackerstad och ett öde kollektiv. Det har varit allhelgona och nationella helgdagar. Krakows alla unga arbetare och studenter drar hem till landsorten. Det blir lite som att gå runt i Stockholm på julafton eller midsommardagen. Uppenbart så gillar jag det. Särskilt som bakis/förkylnings/abstinenshäng.

Och att vara ensam i stan och lägenheten känns mjukt och rent efter mini-kollektiv med tre vuxna pojkar och inte en enda städad kvadratcentimeter. Men mycket kärlek, onekligen, och lättsamhet och jag har sån tur att få umgås med de vackraste människorna i världen.

Och snart ska jag träffa min polsk-kompis, och om en vecka kommer jobbkompis från teaterbaren och redan imorse kom två kombos hem igen.

Det är första tisdagen i november. Det är varmt och soligt och jag snorar och dricker kaffe på ett studentfik. Nu har jag flyttat in ordentligt för imorse köpte jag tvättmedel och toapapper. Och igår åkte jag till kyrkogården med alla andra och tände ljus och ställde blommor på min mammas morfars grav.

Och jag måste sluta säga att jag älskar den här staden.
Och varats lätthet känns för tillfället helt klart värt.