så åker jag snart igen då

En helt annan resa. Om fyra dagar drar jag och de så kallade brudarna till Berlin.
Jag ska bara klara av en helvetestenta först, och vore det inte för den så skulle den här morgonen vara perfekt. Sol och tjugo grader på min balkong. Jag dricker kaffe och låtsas att jag pluggar med datorn i knät. Efter klockan sex kommer det att vara idel solsken. Sen är det minst en månad till omtentan.

Så annan inställning än när jag drog till Polackien. Nu skulle jag sakna min lilla lägenhet om jag blev borta för länge. Nu är jag tillbaka i det där att åka bort för att få komma hem. Jag blev så etablerad i Krakòw, det bästa jag har gjort, men jag hör ju hemma här. I solskenet på min balkong. Med tentaångest och fyrtiotusen planer för de kommande månaderna.

Men Berlin blir bra. Jag hinner komplettera ansökningar och skriva nya. Söka skolor och praktikplatser och kanske boka någon biljett till långtbortistan eller bara Göteborgsfestival. Sen får jag ta tag i skolan när jag kommer hem igen.

Stay posted.

Blogginlägg, skrivet den 12e, men jag hade ju inget internet hemma.

På tal om ups and downs. På tal om att vara bortskämd. På tal om Polackien och det där jag tjatar om hela tiden, med hemmagjord exil.

Såklart varade min downer i ungefär exakt en timme, eller inte ens det. Chattprat med världens bästa syster, distansering från mig själv bara för att jag tillät mig att formulera bajs-tankar och lite humorblogg-surfning. Jag satt och fnissade helt ensam sen istället. Fick gråta lite, fast av återhållet skratt. Sen blev kvällen den bästa på länge, dagen-efter mestadels oförskämt mjuk. Och idag har jag fått spela storasyster-roll, och försökt muntra upp och trösta, eller bara pep-talka min fina fina roomie, som ibland är exakt som jag. För om man väljer vägar som inte är helt självklara är det såklart man tvivlar ibland. Och när man säger kloka saker till någon annan, kanske man lär sig tro på de där orden lite grann själv.

Fast när jag slår emot rock bottom handlar det väldigt ofta om att jag har glömt bort att äta. Så jag äter pierogi på nån mjölkbar, eller lagar upp mina sista rester. Nu är all mat slut, har bara honung och en bit gurka kvar. Men det är bra, jag bor ju inte här längre. Som jag poängterar för min fd hyresvärd som tycker det känns legitimt att bråka med mig och vara dryg. Tydligen finns det en studie som säger att polska kvinnor är de jobbigaste i världen. Så jag har alltid något att skylla på.

Det bästa med hela den här Polack-tiden för mig, har varit att jag varit en aktiv del i allt som har lett till något helt grymt. Alltså, jag har haft jäääävligt jävligt tur, men – det är ändå jag som har initierat allt som hänt. Fast jag inte kunnat ana att det kunde bli så bra. Att få uppleva det händer bra saker av ett initiativ, ett första steg, ett försök, det är så jävla guld värt. För klarade jag a kanske jag kan klara b, och då kanske kanske kanske jag kan klara c. Eller nåt sånt. Så visst bortskämd, men jag väntar inte på att bli serverad nåt direkt.

Jag älskar dig, med väldigt specifik adressat. Eller alltså, flera. Hur fan har jag haft turen att få träffa de bästa människorna i världen? Här, hemma, någon annanstans. Vi bär med oss hela vår historia som en berlock runt halsen. Jag blir stark och glad av er.

Det är kanske där det där med exilen kommer in i bilden. Jag har fascinerats av det där – utifrånskapet, strävandet, sökandet – hur länge som helst. I våras skrev jag en högskole-essä om det där med att vara främling. Samlade på mig fraser om utanförskap och skapande, om ett irrande och ett upptäckande. Och jag hymlar sällan om att jag är pretentiös, så jag ville försöka vara det där som fascinerade mig.

Jag kanske postar essän här. Så kan man läsa om man vill fatta lite bättre. Eller så kan man strunta i det. Jag kommer hem nu i alla fall. Har gått runt idag med en konstant baston i magtrakten som inte handlar om laktosintolerans. Lite som att göra slut med någon. Man vet att det är helt rätt, oundvikligt, men samtidigt – det livets del av ens hjärta faller sönder. Det är inte nödvändigtvis lättare att lämna än att bli lämnad.
 

Nu ska jag äta upp den där resterande gurkan. Alla andra sover redan. Kanske är dags för det, trots rastlösheten som kommer av att säga hejdå.

Ska det här bli mitt första inte-positiva blogginlägg? Och jag vet inte ens varför. Back in Kraków, och det känns så rätt och samtidigt helt helt fel. Hon jag hyrt sängen av är tillbaka, och plötsligt har jag varken nycklar eller garderob eller säng. Går ut ett tag, ska gå på yoga men inser att jag tänkt fel med en timme, och missar alltihop. Vet inte vem jag ska smsa för att ses, innan skådis-roomie blir ledig efter nio. Det enda jag vill är att träna eller ha en varm person att luta mig mot i en sekund, när världens minsta bakslag (alltså yogan) plötsligt blir sådär oproportionerligt deprimerande, som småsaker kan bli för mig ibland. Vill ligga under ett täcke och ta paus bara en sekund. Men vänta JAG HAR INGET TÄCKE.

Okej, rant rant. Kan chatta med syster och kanske äta något. Kanske gå på bio. Life is good. Jag är bara så jävla bortskämd.

Warszawa nu. En huvudstad som jag omojligt kan gora rattvisa pa fyra dar. Men bra anda. En paus som forsmak till det jag snart ska lamna pa riktigt. Galet. Tur att det ar hem jag ska iallafall och inte kasta mig helt utan sammanhang. Jag sa att jag behovde tva veckor for att inse att jag ville aka. En logn. Det kanns som att jag far mer och mer skal att vilja vara kvar. Samtidigt som jag lagger planer och drommar pa en vinter-var i Stocktown. Whatever, jag ar kluven som i alla andra (nastan) sammanhang.

Men. Det kanns som att jag maste borja sammanfatta nu, innan jag helt har tagit mig ur den hara "exilen". Sa att jag minns. Sjalvklarheter som inte alls ar sjalvklara, sant som for tva manader sen inte fanns. For snart ar jag hemma och da kommer allt, igen, att kannas som ett avlagset latsasliv jag dromt ihop.

Fina saker:
- hastar som travar langsmed min gata i stan.
- en gubbe som saljar sma kaninungar ur en halmfylld sportbag pa bazaar.
- en varldsafin van att hanga med, bara for att jag sa hej i en bar, min tredje dag.
- kyrkklockor som slar nar jag ar pa vag hem.
- varldens basta kollektiv med varldens finaste manniskor och vi lagger chokladtomtar i varandras skor.
- att kunna saga ja, att kunna sova till tolv, att kunna aka till bergen bara sadar, att aldrig behova tanka det passar inte just nu.
- en medicinstudent med varm jacka
- mitt manus som ar fardigskrivet
- bagerier och cafeer och affarer med brod och te och mat for inga pengar alls.
- folk som lyckas forsta nagot fundamentalt om mig fastan vi inte ens pratar samma sprak.
- ol som nastan ar gratis.
- att bli taggad pa att gora annu mer nar jag kommer hem.
- en bra frisor.
- folk som tar saker pa allvar, och VILL.
- kollektiv med kakor pa koksbordet.

Keffa saker
- detta javla omojliga sprak.
- katolicism som statsrad.
- att inte ha nagot som drar eller pressar, och att tappa initiativformagan en sekund.
- kollektiv dar folk pa riktigt tror att lok och vitlok ar medicin mot all sjukdom, och min roomie ar sangliggande sjuk i atta dar.
- det dar med att vilja sa mycket.
- kombos med mycket udda matvanor, orka korvlukt i kylen eller flottigt stekos nar man bakisdricker te i koket.
- min sjukt obekvama sang.
- den eviga fragan vad gor du har? fuck do I know.
- att Krakow inte ar en forort till Stockholm.
- kontantkort. jag HATAR kontantkort.
- kollektiv med kakor pa koksbordet.

Tur att jag ska hem till er, annars vet jag inte hur jag skulle aka overhuvudtaget. Langt inlagg, ja. Nu ska jag ut och dricka ol. Och jag vet inte nar det var som jag blev en nastan avslappnad social person.

over and out

Whoawhoa, change of plans!

Jag skulle hänga (halvt bostadslös) i knarkhoran fram till torsdag när vi några skulle dra norrut till hemstaden för mjuk pepparkaka. Men NEJ! Planer ändras, och i hemlighet är jag ganska lättad (9 timmar med tåg one way??). Så nu ska jag tågluffa litegrann istället. Bara några dagar, men man måste ju till huvudstaden om man tillbringat såhär länge i ändå inte världens största land.

Sen kommer jag heeeem. Med väskan full med sprit, godis och billiga kläder jag inte har råd med. Hurra!

alltså det är verkligen KAAAAAAAALLT!

tur att jag har skaffat mig så jävla pimpin pjucks

Det är den kallaste dagen sen jag flyttade hit. Jag firar med en fyratimmars-promenad ut i bushen. Det är winter wonderland och fint. Men jag hetsköpte en varm jacka på second hand på vägen hem. Sjutti spänn kan det vara värt att vara varm till jag åker hem.

Har bokat hemresa nu. Om två veckor kommer jag att vara hemma. Ha vaknat hos föräldrarna, hängt tvätt och laddat en ny. Åkt ut till gården kanske, käkat lunch med någon fin vän. Kanske käkar middag i någons kök eller pepparkakor med gorgonzola. Det känns som att två veckor är helt lagom med kvarstående tid.

När man pausar från sitt vardagsliv märker man så fort vad som blir kvar av, vilka man tänker på. Drar fingrarna över reliefkonturer av de viktigaste människorna i minnet. Jag ser framemot att träffa dem.

Jag ser framemot att ringa folk bara för att, jag ser framemot att prata samma språk. Jag ser framemot att gå promenader i min egen stad, sitta i någons vardagsrum och dricka vin. Jag ser framemot att åka ut och rida på vår galna arbetshäst, och att gå på teater som jag helt förstår. Jag ser framemot att måla om min hall och hitta en bokhylla till mitt rum. Bjuda folk hem till mig och vakna med alldeles för många tomburkar på golvet.

Men jag behöver två veckor till. Ganska exakt. För att inse det.