Man måste ju åka bort för att kunna komma hem.
Nu har jag åkt till göteborg och det är kul när traderabiljetten kostar mindre än en sms-biljett för tuben.
Får se hur länge jag stannar.

Jag är en arbetslös workaholic som måste sluta stoppa huvudet i sanden. För jag är ju inte arbetslös på riktigt, borde kanske säga upp mig. Två av tre arbetsplatser känner mig, på den sista är jag but a number. Fast arbetskollegorna är fina och jag skäms över att inte kunna orka prata på riktigt med dem. Det har inte alltid varit så.

Snart åker jag lite längre bort. Går nya gator som jag inte sett förut och kan sluta leta kickar, för att hela stan blir som en utställning jag inte måste söka upp.

irrar vidare

Tjugotre dagar in på hösten, och det känns som dags att skaffa en blogg. Så får jag en fast punkt i den här hösten som lovar allt men kan bli ingenting, det vet jag inte än.

Jag har haft min bas i skogen hela september, för att jag känner de bästa människorna i världen som kan låta mig elda i deras brasa och titta på deras utsikt och plocka alla blåbär i hela skogen. Det har varit jävligt värt. Om två veckor drar jag vidare. Ska packa min väska och åka till Polen och sen kan jag åka vidare och vidare till dess jag inte orkar mer, eller pengarna tar slut.

Höstens viskade förslag och löften- Prag, Berlin, Paris, London, Glasgow, Köpenhamn.
Men alltså, det har just varit val, och vi vet alla vad vallöften betyder. Men varje tanke är en möjlighet och det ger svindel och en rastlöshet som gnäller som en liten valp i magtrakten.

Vi får se vart det barkar. Får se var jag landar och var bloggen hamnar och om jag överhuvudtaget kommer våga skriva eller uppleva eller hur det blir.

Nu - vardag. Städa. Duscha. Ta bussen in till stan och jobba. Och jag älskar ju det där, jag gör ju det. But I need out. Om än bara för ett tag.